Jag vet inte riktigt när jag först fick en dragning till flöjter. Kanske har den alltid funnits där redan från början? Kanske har det att göra med ursprung? Flöjt är ju ett av världens äldsta musikinstrument med en historia som sträcker sig mellan 30.000 till 37.000 år bakåt i tiden. Jag har samma oförklarliga dragning till hav och livets ursprung är havet. På något sätt vill jag förklara båda de starka dragningarna till havet och flöjter med omedveten och inbyggd dragning till ett ursprung. Kanske är det därför jag fastnade just för shakuhachi för att den är så okonstlad och naturlig. Om man jämför med en konsertflöjts (tvärflöjt) komplexa mekaniska uppbyggnad med många delar är en shakuhachi "bara" en avhuggen bamburot med fem borrade hål och en vass kant i ena änden att blåsa mot.
Vad mer som talar för flöjter i mitt tycke är det faktum att toner är liv och att andas är liv. Därmed blir det för mig oerhört livsbejakande att andas toner. Det med andas är liv är nog en självklarhet som jag inte behöver fördjupa mig i men någon kanske undrar hur toner är liv? Toner är angenämt ljud och ljud är vibrationer som fortplantar sig genom luften. Livet är uppbyggt av atomer och atomer i sig rör sig och vibrerar. Hela universum och vi bygger på vibration.
Hursomhelst började jag i kommunala musikskolan med den obligatoriska blockflöjten i plast med en dröm om att få byta upp mig till tvärflöjt. Det blev inte riktigt så för jag hamnade i ett moment 22. Skolan hade inga sådana flöjter att låna ut och föräldrarna ville inte lägga ut pengar på ett dyrt instrument utan veta om jag skulle tröttna. Gitarrer fanns däremot att låna som man kunde lämna tillbaka fall man tröttna... Vilket jag också gjorde för det var inte det jag egentligen var intresserad av. En stor anledning till att jag var såld på tvärflöjt var Sir James Galway och hans album James Galway Plays Songs for Annie. Jag tjatade till mig ett exemplar av denna inspelad på kassett, och än idag känner jag oerhört starkt för James version av John Denvers Annie's Song som är titelspåret på albumet.
Något år senare, närmare bestämt 1986, när synthesizern (synt) blivit populär släpper Peter Gabriel dunderhitten Sledgehammer. Ytterligare något år, 1990, blir Enigmas Sadeness Part1 deras stora genombrott. Vad jag och många säkert föll för med dessa låtar är det mystiska trollbindande ljudet av shakuhachi frambringat av syntar. Vid denna tid visste jag inte vad det var utan efterforskningar långt sedan jag upptäckt den "äkta varan" som jag kunde sätta namn på ljudet.
Första medvetna att det var shakuhachi som trollband mig var när jag såg Den siste samurajen på bio i början på 2004. Vid denna tidpunkt hade jag i drygt 10 år tränat aikido och läst en hel del om Japan och zen-buddhism, och därmed bekantat mig med instrumentet i skrift. Efter filmen började jag söka aktivt mer information och lyssna på shakuhachi-musik. Det var inte så långt efter jul och jag råkade av en slump ramla över en västerländsk shakuhachi-spelare som lagt upp sin version av Stilla Natt. Det var magiskt vackert gjort och det faktum att det var en melodi man kände igen gjorde det än mer magiskt, jag var därefter såld!
2005 köpte jag min egna nybörjar-shakuhachi fast besluten att jag skulle vid sidan om bli världens bästa aikido-utövare och iaido-utövare bli världens främsta shakuhachi-spelare. Trots att jag hade kompetenta lärare i aikido och iaido nådde jag inte trädtopparna. Än värre blev det med shakuhachi-spelandet där jag inte hade en lärare alls, där kom jag ingen vart, utan stod och stampade på samma ställe bråkandes med ett tillsynes omöjligt instrument.
Nu drygt 10 år senare har jag lyckats få ett genombrott efter alla försök som slutat med att jag slutar, gör annat en längre tid, åter börjar och slutar. Genombrottet känns så bra att jag nu vill dokumentera min resa och därmed blev denna blogg född. Härifrån kan ni läsa och följa med på resan utan blicka bakåt.
Relaterade inlägg: En flöjt som heter Barbie.
0 kommentarer :
Skicka en kommentar