Kvällspass med rådjurs- och mistlursljud

När jag börjar skriva detta är det en timme sedan jag avslutade en kvällsövning i skogen. Det blev drygt 40 minuters övande. Det har vart riktigt höstväder en tid här med spöregn i form av skurar och väldigt hård vind så det har inte blivit något övande på nästan en vecka. Var därför beredd på att det skulle bli lite kämpigare att få igång tonerna ikväll. Döm om min förvåning så var det tvärtom ovanligt enkelt. Kan det vara en slump eller har hjärnan programmerat om muskelminnet lite under vilan? Vem vet? Vad jag däremot lärt mig är att lära sig spela shakuhachi är nyckfullt. Som nybörjare kan man ibland få toner och lätt toner på raken och rätt vad det är försvinner de och man kanske inte får fram dem igen. En ton kommer i början som en överraskning inget som man än har riktig medveten kunskap att ta fram på kommando. Flöjten lever sitt egna liv tillsynes.

Som titeln antyder fick jag fram två ljud som stack ut i mängden. Det första var ett ljud som påminde mig om ett skällande rådjur. Det lät inte alls som det men det hemsökta lite desperata och ensamma känslan tonen gav påminde om det en då på något sätt. Jag lyckades överblåsa flöjten i ett läge och där kom ljudet som jag lyckades hålla i liv drygt fyra sekunder. Jag försökte återskapa det men flöjten hade bestämt att det räckte med den gången för den här gången.

Vad som gick riktigt bra flera gånger om var tonen D som är flöjtens grundton. Som med de flesta flöjter når man den genom att hålla för alla hålen. Det innebär att man måste skicka luftstrålen kontrollerat genom hela shakuhachins 54.5 cm längd, vilket inte är så lätt då shackuhachin har en rätt stor diameter på borrningen genom flöjten. Det är lätt att miss ta sig att man måste blåsa hårt för att blåsa igenom hela flöjten, men det är tvärtom. Har man många fingerhål öppna kan man ta i mer utan att det låter illa men ett D måste man blåsa med bra teknik samt mjukt och försiktigt. Inom aikidon kan man till en viss mån ersätta ett dåligt utförande av en teknik med att lägga på mer kraft, det gör det inte här, man blir direkt avslöjad.

Jag skulle ha haft med mig ljudinspelaren och spela in dessa vackra dova D:en. De påminde lite om en mistlur på en liten båt i dimman. Det var i alla fall den associationen jag fick när jag blundade och upprepade den andning efter andning så länge det bar sig. Får se om jag kan frambringa dem igen i helgen.